Svar till M. Hansson; Vi undersköterskor som jobbar i kulisserna. (Alingsås Tidning, feb 2014)
Det är ni som måste ta upp kampen!
Jag blev varm om hjärtat av hur du beskriver hur ni undersköterskor bär upp hela äldreomsorgen. Utan ert arbete och er erfarenhet fungerar inte någon annan yrkesgrupps arbete heller. Ni är basen som alla andra utgår ifrån. Jag har arbetat som distriktsarbetsterapeut i nästan 30 år i Alingsås äldreomsorg. Ni var mina ögon och öron och förmedlade problem till mig, när patienter inte själva förmådde kontakta mig eller själva kunde beskriva sina problem och behov. Ni var mina händer och utförde mycket av den vardagsträning som var så nödvändig och som jag inte kunde utföra, eftersom jag inte fanns i patientens vardag. Ni är förutsättningen för att andra yrkesgrupper i äldreomsorgen ska kunna arbeta med rätt saker. Om ni inte ser och rapporterar kan andra yrkesgrupper inte veta när vården behöver förändras.
För en god äldreomsorg, med en så avancerad sjukvård som ni bedriver, är erfarenhet och kännedom om vårdtagarna nödvändigt. Ni är förutsättningen för ett värdigt liv för den som blir allvarligt sjuk, drabbas av stora funktionshinder eller blir gammal och skröplig och inte längre kan ta hand om sig själv.
Från mina patienter har jag genom åren fått en grundmurad tilltro till att livet kan levas bra på många olika sätt, även om man drabbats av svår sjukdom eller stora funktionshinder - förutsatt att man får det stöd och den hjälp som behövs. Känslan av att det vi kan göra verkligen gör skillnad, både för dem vi vårdar och deras anhöriga, gör att man orkar möta vårdtagare med svåra livsöden.
Trots tungt jobb bidrar uppskattning från både anhöriga och från de som vårdas, till att ni fortsätter kämpa, fast förutsättningarna för att göra ett bra jobb hela tiden försämras. Det som kanske tär mest på er hälsa är frustrationen över att se och förstå vad ni skulle kunna göra och inse att det inte längre går.
Trots vikten av ert arbete och ert stora ansvar för andra människors livsvillkor ”belönas” ni med låg lön och långa arbetspass på obekväma tider. Ni har också ”belönats” med håltimmar utan lön. Det är som om vi var förflyttade 50 år tillbaka i tiden! Men inte nog med det. Nu ska ni ”belönas” med att arbeta på flera olika avdelningar och med scheman som gäller endast ett par veckor, där ni ibland inte ens vet om eller var ni ska jobba nästa dag.
Jag känner fasa inför att ni ska få många fler vårdtagare som ni ska försöka upprätthålla god kännedom om. Ni har alldeles för lite tid att läsa in er på vårdtagarna innan ni går på ett arbetspass. Hur ska ni kunna komma ihåg informationen, när ni inte känner vårdtagarna och har ett ”ansikte” att förknippa informationen med? Riskerna i vården kommer att öka. Svårt sjuka får sina mediciner eller vårdrutiner ändrade, ibland från dag till dag. Många vårdtagare har avancerade rullstolar, duschstolar och personlyftar. Instruktionerna för hjälpmedlen är olika för varje patient och förändras allt eftersom patientens behov förändras. Om instruktionerna inte följs kan både ni och patienterna skadas illa.
Du oroar dig med rätta för att unga inte kommer söka sig till vården i framtiden. Jag oroar mig för vem som ska vårda mig och alla andra som blir gamla, när vi inte längre kan ta hand om oss själva. Jag vill precis som du uttrycker, att någon har tid att hålla mig i handen om jag blir orolig, att någon kan sitta och prata en stund när jag dricker mitt te, att jag får komma ut och känna vinden mot min kind. Det är ni som är förutsättningen för detta. Det är ni som är ”det goda” i äldreomsorgen. Frågan du egentligen reser är vad det är för samhälle vi vill ha, hur vi vill att livet ska vara, vad det är att vara människa.
Ni har hittills varit alldeles för tysta. Ni hotas om ni säger ifrån, och riskerar att få mindre lönepåslag för att ni inte är ”flexibla”. Rädslan för att bli arbetslösa bidrar också till tystnaden. Det lever nedskärningsivrarna högt på. De varken bryr sig eller förstår vad kvalitet och kontinuitet har för värde i vården. De kan köpa sig bättre vård om de skulle behöva.
Men kom ihåg att ni arbetar i en demokratiskt styrd organisation. Cheferna sitter inte på Kajmanöarna eller i London, med enda målet att inkassera miljarder till ägarna. Cheferna sitter i Alingsås, avlönade för att ge Alingsås kommuninvånare en bra äldreomsorg. Eftersom det ska vara en demokratiskt styrd verksamhet, så har ni både rätten och skyldigheten att framföra era krav och beskriva hur verkligheten ser ut. Tystnad undergräver demokratin. Det kan ni svara nästa gång en chef säger: Om du inte gillar läget så är det bara att sluta!
Nu ska kommunalrådet få 8 000 mer per månad. Är det kommunalråd som behöver mer pengar i plånboken? Högavlönade har fått rut-pigor för att få sitt livspussel att gå ihop. Någon piga har ni inte råd med, med era låga löner. Därför vore det väl rimligt att ni fick 6-timmars arbetsdag med heltidslön? Alla skulle i ett slag få heltid. Alla problem blir lösta med att få bra scheman och kontinuitet för vårdtagarna. Mindre stress i livet, mer tid till familj och vänner och till träning, så ni orkar era tunga jobb. Kämpa för 6-timmars arbetsdag! ”Heltid” under nuvarande arbetsförhållanden är det få som orkar.
Ta lärdom av de som tog fajten och stoppade privatiseringen av Hemsjögården. Kämpa för en bra arbetsmiljö, en lön som det går att leva på och mer personal så ni slipper stressa. Då får även vårdtagarna mer ro omkring sig!
Det är ni som måste ta upp kampen, både för er egen arbetssituation och värdighet och för vårdtagarnas livssituation och värdighet! Och det är vi, alla andra, som måste stödja er och delta i er kamp så mycket vi kan!
Elsa-Lena Åström, Kommunistiska Partiet
