Byggherrarna tjänar på bostadsbristen och har inget intresse av att avskaffa den. Därför måste kommunen bryta marknadens makt över bostadsbyggande och hyror, och även använda sitt planmonopol för att genomföra en social bostadspolitik. För att kommunen ska kunna planera bostadsbyggandet långsiktigt bör kommunen expropriera mark som är lämplig att använda för framtida bostadsbyggande.
Vad ska man med visioner till om de inte följs?
Trots missnöjet med bostadsbristen och höga hyror tänker kommunpolitikerna fortsätta med att låta marknaden styra vad som ska byggas. Samtidigt vill de få oss att tro att de vackra visionerna om boende är det som gäller.
Alla orter i kommunen ska erbjuda varierat boende. Utbudet av bostäder ska motsvara behoven.
Kommunen skriver att
* Genom att äga mark kan kommunen säkerställa bostadsförsörjningen med hjälp av sina bostadsbolag.
* Om kommunen aktivt köper mark i strategiska lägen kan de styra mark- och vattenanvändningen genom sitt planmonopol.
* För att hålla nere hyran i nyproduktionen kan staten ge bidrag om lägenhetshyran sätts lågt.
* Kommunen kan söka statsbidrag till renovering av miljonprogrammen, så att man inte behöver göra så stora hyreshöjningar.
Ovanstående åtgärder skulle kunna vara utgångspunkten för en människovärdig bostadspolitik. Men att kunna är en sak. Att vilja är något helt annat!
Först radar kommunpolitikerna upp allt kommunen skulle kunna göra. Därefter slår de fast att marknaden ska fortsätta styra byggandet och att Alingsåshem ska drivas affärsmässigt! Det innebär i klartext att kommuninvånarnas bostadsbehov inte kommer få styra bostadspolitiken.
I Alingsås består omkring 40 procent av hushållen av endast en person. I endast 25 procent av hushållen bor det fler än två personer. 25 procent av befolkningen är pensionärer. Många kommuninvånare är låginkomsttagare och kan inte låna i bank. Ändå byggs nästan bara exklusiva villor och bostadsrätter! Det som saknas mest är mindre lägenheter med låg hyra.
Kommunistiska Partiet står för nytänkande i bostadspolitiken.
Hyresgäster har inget behov av valfrihet bland hyresvärdar. De har behov av en fastighetsägare som planerar långsiktigt, som underhåller husen och planerar för att hålla nere hyrorna. Därför är kravet på att göra om Alingsåshem till en kommunägd stiftelse viktigt. En stiftelse behöver inte gå med vinst och den har rätt att hålla lägre hyror än vad marknaden kräver.
Som stiftelse kan Alingsåshem få i uppdrag att bygga bra bostäder med låg hyra utifrån kommuninvånarnas behov. Om Alingsåshem inte behöver ta ut marknadshyra och kommunen upplåter marken med ett lågt arrende kan de bygga för lågavlönade barnfamiljer, även i de mest attraktiva lägena. Många av dem har varken råd med skid- eller solsemester och har därför störst behov av att bo nära naturen och sjönära.
Även lågavlönade ska ha rätt till valfrihet när det gäller boendet. Alingsåshem ska, förutom att bygga flerfamiljshus, även bygga fristående hus och radhus så att lågavlönade barnfamiljer kan hyra en bostad med egen trädgård. Behovet av grönska och möjlighet till lek och odling skall tillgodoses även runt flerfamiljshus.
För folkhälsan och för miljön är det viktigt att kommunen avsätter både parklika och mer vilda grönområden, både i och runt tättbebyggda områden. Även vild natur ska vara tillgänglig för de med rörelsehinder. Med hyresrätter i strandnära lägen, istället för privatägda villor, upprätthålls allemansrätten.
Blandad bebyggelse, med flerfamiljshus, villor och radhus, med olika upplåtelseformer i samma område, minskar segregationen. Att bryta boendesegregationen är nödvändigt för att kunna bryta segregationen även i skolan.
Tyvärr finns inga röster i kommunfullmäktige som kräver en sådan kommunal bostadspolitik. Det kan du ändra på genom att ge Kommunistiska Partiet din röst i kommunvalet!
Kommunistiska Partiet kräver att Alingsås kommun
* Gör om Alingsåshem till en kommunal stiftelse, som drivs enligt självförsörjningsprincipen. Det betyder att Alingsåshem inte längre behöver sätta marknadshyror.
* Låter Alingsåshem bygga hyresrätter som motsvarar kommuninvånarnas behov, också i attraktiva områden.
* Går i borgen för Alingsåshems behov att låna för nybyggnation och stoppar alla planer på att sälja ut Alingsåshems lägenheter.
* Upprättar en obligatorisk kommunal bostadsförmedling som även omfattar de privatägda flerfamiljshusen. Alla ska kunna få en hyresrätt på lika villkor.
* Planerar för blandad bebyggelse, med flerfamiljshus, villor och radhus med olika upplåtelseformer i samma område, för att minska segregationen.
Byggherrarna vill ha bostadsbrist och folket vill ha bostäder!
100 år av kamp gav arbetarklassen rymliga, ljusa lägenheter med låg hyra.
För 100 år sedan var bostadsmisären utbredd i Sverige. Dragiga, kalla och trånga lägenheter var det som arbetarklassen erbjöds. 1917, när hungerupplopp och revolutionära stämningar rasade över hela Sverige, blev situationen ohållbar. Ernst Wigfors, socialdemokraten som senare blev en av Sveriges mest långvariga och legendariska finansministrar, skrev ”Ett samhälle kan inte låta tio personer bo i en etta när revolutionerna rasar runt om i Europa”.
En kommission tillsattes för att råda bot på bostadsmisären, men riksdagen kunde inte göra speciellt mycket eftersom staten inte hade något kapital att sätta emot byggherrarnas makt över bostadsbyggandet. På 1920-talet bildades HSB och de mest välbetalda arbetarna kunde få en modern bostad. Därefter kom Barnrikehus, som subventionerades med statliga räntesubventioner, för fattiga barnfamiljer.
Först 1959 då riksdagen beslutade om pensionsreformen, ATP, efter en hård politisk strid, kunde samhället investera i stor skala i bostadsbyggandet. Att borgarna var emot ATP berodde inte på att arbetare skulle få en pension som det gick att leva på, utan på att pensionsfonderna inte skulle investeras på börsen.
Dåvarande statsministern Tage Erlander skrev under ATP-striden: ”Om sparandet inte används för att öka löntagarinflytandet, utan samlas i fonder som disponeras av de traditionella kreditinrättningarna, banker och försäkringsbolag, då leder det ökade sparandet till en ökad maktkoncentration hos de gamla makthavarna”. Socialdemokratin krävde att pensionsfonderna istället skulle användas till långsiktiga investeringar, som i bostäder. Så blev det och vi fick miljonprogrammet. Bostadsmisären byggdes bort och även arbetarklassen fick råd att bo i ljusa, varma och rymliga lägenheter med låg hyra. Byggherrarna förlorade makten över både byggandet och hyrorna. Allmännyttan blev hyresledande och vi fick brukshyror istället för marknadshyror. Så såg bostadspolitiken ut fram till 1990-talet. Därefter skedde försämringarna i rask takt.
Avsaknad av arbetarkamp raserade den sociala bostadspolitiken.
Raserandet av den sociala bostadspolitiken började med att den socialdemokratiska regeringen avskaffade valuta- och kreditrestriktionerna för att anpassa Sverige till EU. Detta ledde till en spekulationsbubbla i fastigheter och att statens utgifter för räntesubventioner exploderade. Det ledde i ett senare skede till att de statliga räntesubventionerna avskaffades helt.
Fram till 1990-talet subventionerade staten bostäderna med 25-30 miljarder om året. Sedan genomförde Socialdemokraterna och Folkpartiet den stora skattereformen. Den utgör brytpunkten för den sociala bostadspolitiken. Genom kraftigt minskade räntesubventioner frånsvor sig staten allt ansvar för bostadsförsörjningen. Hyrorna steg på några år med 50 procent. När sedan ATP-pensionssystemet skrotades minskade byggandet drastiskt, eftersom våra pensionsfonder placerades på börsen och istället för att investeras i bostadsbyggande. Allt det som arbetarklassen uppnått med ATP var raserat. Dyra bostäder samt sänkta och osäkra pensioner blev resultatet.
Därefter har socialdemokratiska och borgerliga regeringar turats om att ta bort det som fanns kvar av den sociala bostadspolitiken. Kommunallagens sociala ansvar kom på undantag när så gott som alla kommuner ombildade sina allmännyttiga företag till aktiebolag. Som aktiebolag måste de bedriva verksamheten efter affärsmässiga principer och de åläggs marknadsmässiga avkastningskrav. Det innebär att de inte bara ska bära sina egna kostnader. Kommunerna kan nu även kräva att få ta ut vinst från dem.
Idag tvingas allmännyttan att ha marknadshyror på all nyproduktion. Så gott som alla lägenheter som byggs är bostadsrätter. De få hyresrätter som byggs får mycket höga hyror. Dessutom har mängder med hyresrätter ombildats till bostadsrätter.
För de rika finns ingen bostadsbrist. Den drabbar bara låginkomsttagare. Den drabbar ungdomar som vill flytta hemifrån och alla som har timanställningar eller andra tillfälliga anställningsformer. Den drabbar sjukpensionärer och fattigpensionärer som inte längre klarar sin hyra och alla de par som vill skiljas och därför behöver två bostäder.
Värst är nog bostadsbristen för de kvinnor som lever i ett destruktivt förhållande, med en man som misshandlar henne. Att under sådana förhållanden tvingas vänta i flera år på att få en bostad utsätter både henne och barnen för livsfara.
Bostadsbristen gör att byggherrarna kan sätta fantasihyror på de få hyresrätter som byggs. Det innebär att många pensionärer och låginkomsttagare måste vända sig till kommunen för att få försörjningsstöd med allt vad det innebär av kränkning av den personliga integriteten.
Många har för låg inkomst för att kunna komma i fråga för ett hyreskontrakt. Privata bostadsbolag kan kräva en inkomst som är upp till tre gånger så hög som hyran. Med hyror runt 10 000 kr/månad är det få som godkänns som hyresgäst.
När denna impopulära bostadspolitik drevs igenom påstods det att det var ett krav från EU. EU kan beskyllas för mycket men inte detta. EU medger undantag från konkurrensreglerna när det gäller offentliga tjänster, som t ex kommunal bostadsförsörjning. Sanningen är att inom EU är det bara Sverige, Tjeckien och Litauen som inte har några bostadssubventioner. Det enda som hindrar Sverige från att ha en social bostadspolitik med subventionerade bostäder är att den politiska viljan saknas.
Marknadsstyrt byggande kan aldrig lösa bostadsfrågan för arbetarklassen
En del påstår att det inte spelar någon roll att det bara byggs stort och dyrt. De hävdar att det i slutändan alltid blir en mindre och billigare bostad ledig. Men det är inte sant. Bostadsforskningen visar att det framförallt är äldre villaägare som flyttar in i nybyggda lägenheter i centrala lägen. De lämnar i sin tur en villa som köps av någon med tillräcklig inkomst för att få låna i bank. Den så kallade bostadskedjan är helt enkelt klassbunden. Den löser överklassens och övre medelklassens bostadsfråga. Arbetarfamiljer med ordnade förhållanden kan glida med, men med större ekonomiska uppoffringar. Denna så kallade bostadskedja löser inte alls ungdomars, lågavlönades, ensamstående föräldrars eller invandrares bostadsbehov.
Staten tar inte längre något som helst ansvar för att de med låga inkomster ska kunna få en bostad. Däremot subventionerar staten boendet för de som äger sin bostad med ränteavdrag, Rot- och rut-bidrag.
Marknadsstyrt byggande kan aldrig lösa bostadsfrågan för arbetarklassen. Kapitalister bryr sig inte om människors behov, bara om deras betalningsförmåga. Därför måste en social bostadspolitik återupprättas och marknadens makt över bostadsbyggandet brytas.
Det behövs ett rejält ROT-program för renovering och upprustning av miljonprogrammens bostäder.
Det krävs statligt kapital och statliga subventioner för bostadsbolag som inte drivs i vinstsyfte, för att de ska kunna bygga hyresrätter med låg hyra. En möjlig väg är att kräva att våra pensionsfonder investeras i bostadsbyggande istället för att ha dem placerade på börsen. Det skulle både värdesäkra våra pensioner och åter ge oss makten över bostadspolitiken.
