1900-talet var ett århundrade med många framgångar. Arbetare och vanligt folk fick det i huvudsak bättre. Löneökningar, betald semester, anställningsskydd med mera gjorde livet både bättre och tryggare för de flesta. Men det berodde inte på att någon där uppe var snäll, utan för att det fanns en arbetarrörelse som var beredd att ta kamp för sina krav. Och det viktigaste medlet i den kampen var att vägra arbeta, att strejka.
Nu går samma socialdemokratiska arbetarrörelse längst fram i kampen mot strejkrätten.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) var en gång vänsterpartist. 1990 fällde hennes dåvarande parti Ingvar Carlssons S-regering för att den ville inskränka strejkrätten. Ylva Johansson, vad har hänt sedan dess? Har du ”förstått de stora sammanhangen” och lärt dig ”ta ansvar” som det så ofta heter när politiker tar beslut som är dåliga för vanliga människor?
Ännu värre är att även LO står bakom en antistrejklag. Avtalssekreterare Torbjörn Johansson kallade inskränkningen för ett ”kirurgiskt ingrepp” som kommit till för att lösa situationen i hamnarna, i synnerhet Göteborgs hamn. Nu är ”situationen” löst och Hamnarbetarförbundet har ett kollektivavtal med fredsplikt. Ändå går regeringen vidare med inskränkningen, och LO hejar på.
En gång kämpade socialdemokratin för ett annat samhälle. Sen kämpade de för att det i alla fall inte skulle bli sämre. Ärligt talat, socialdemokrater: Vad är det ni kämpar för nu? Vems ärenden går ni?
Robert Mathiasson, Partiordförande Kommunistiska Partiet
Elsa-Lena Åström, Ordförande Kommunistiska Partiet Alingsåsavdelningen
