Att tro på att kapitalismen bidrar till välfärd, utveckling och demokrati bygger på historielöshet och illusioner om kapitalismens natur.
Ständigt får vi höra att kapitalism är en förutsättning för demokrati och att socialism innebär diktatur. Det som historien visar är att demokratin är nödvändig för socialismen. Om ett socialistiskt land inte slår vakt om demokratin förlorar arbetarklassen makten i staten och borgarklassen tar tillbaka den och återupprättar kapitalismen, som i Sovjetunionen och Kina. Historien visar också att kapitalismen inte alls är beroende av demokrati. En kapitalistisk stat väljer det styrelsesätt som krävs för att borgarklassen ska kunna behålla makten. Det är bara att se sig om i världen för att konstatera det. Det nazistiska Tyskland var kapitalistiskt, likaså Mussolinis Italien och Francos Spanien. Apartheidstaten Sydafrika var både rasistiskt och kapitalistiskt.
Borde vi inte lära av Chile att arbetarklassen måste försvara demokratin och inte göra samma misstag som Allendes parti, när de avstod från att införa allmän folkbeväpning för att kunna försvara sig mot den annalkande militärkuppen?
Hur är det egentligen ställt med demokratin i dagens kapitalistiska Sverige när 90 procent av Sveriges lagar beslutas av EU? När regering och alliansen gör upp om höjd pensionsålder innan valet, för att vi inte ska få rösta om det? När regeringen är beredd att sätta den grundlagsskyddade organisationsfriheten ur spel, genom att gå Svenskt Näringsliv tillmötes och inskränka strejkrätten för de fackföreningar som arbetsgivaren vägrar teckna avtal med? Detta öppnar till och med upp för att arbetsgivarna ska kunna bilda ”gula” fackföreningar med några få medlemmar, och sedan teckna avtal med dem!
Är inte deras demokrati ganska begränsad när vi får rösta en dag vart fjärde år och får sitta på åskådarläktaren under de övriga 1458 dagarna och se på när de förtroendevalda genomför helt andra beslut än de som de gått till val på? När vi istället vill utöka demokratin till att gälla även på arbetsplatserna då ylar borgarna om diktatur.
I vår socialistiska demokrati får lönerna för förtroendeuppdrag inte överstiga en genomsnittlig arbetarlön och alla privilegier vad gäller anställnings- och levnadsförhållanden är bannlysta.
Folket har direkt kontroll över dem som väljs som representanter, som politiker, ämbetsmän, företagsledningar, chefer, ombudsmän, fackliga funktionärer och andra valda. Alla ombud som vi väljer, ska svara öppet på våra frågor och redovisa på vilka grunder de fattar sina beslut. De kan avsättas omedelbart vid maktmissbruk, korruption eller inkompetens. Tänk så annorlunda Alingsås skulle vara om vi valde våra egna chefer! Nog skulle kommunalråd, som aldrig är tillgängliga och aldrig svarar på frågor, bli utbytta direkt!
Sanningen är att vi får så mycket demokrati och välstånd som arbetarklassen är beredd att kämpa för.
Visst är det många som minns hur välfärden ökade från 1950 och fram till när 1990, men välfärdsstaten var bara en parentes i kapitalismens historia. Den blev möjlig på grund av den förstörelse som andra världskriget orsakade och att det efteråt behövdes en gigantisk produktion för att bygga upp samhällen och industrier igen. Då rådde arbetskraftsbrist och arbetarna kunde därför pressa upp lönerna. Arbetarrörelsen drevs av visionen om det socialistiska, solidariska samhället. Efter ryska revolutionen började arbetare och bönder runt om i världen ta upp kampen mot sina egna korrupta regeringar och mot kolonialmakterna. I ena landet efter det andra segrade befrielserörelserna. Kapitalisternas rädsla för att revolutionerna skulle sprida sig till fler länder fick dem att göra stora eftergifter för arbetarklassens krav. Därför fick vi bra bostäder med låg hyra, semester, pension, jämlik sjukvård och likvärdig utbildning.
När efterkrigstidens högkonjunktur tog slut och ”hotet” från de socialistiska idéerna försvann efter urartningen i så gott som alla socialistiska länder, började kapitalägarna snabbt ta tillbaka initiativet.
De började kalla offentlig välfärd för tärande, trots att den är nödvändig för samhället. De avskaffade valuta- och kreditrestriktionerna, pressade upp arbetslösheten, anslöt Sverige till EU, genomförde en skattereform som dels gynnade höginkomsttagarna och dels tvingade fram stora nedskärningar i inom skola, vård och omsorger. De försämrade våra pensioner, drev igenom en marknadsanpassad bostadspolitik och privatisering av statliga företag. Nu är de i full färd mer att privatisera allt mer av vår välfärd. Allt detta har kunnat ske utan stora protester på grund av att visionen om ett solidariskt samhälle inte längre är levande i arbetarklassen och för att socialdemokraterna och LO har slutit upp bakom den nya politiken.
Alla kriser som mänskligheten nu ställs inför, har sin grund i att vinstintresset går före allt.
Mänskliga behov och nödvändigheten av att hushålla med naturens begränsade resurser åsidosätts i jakten på större profiter. Kapitalister tar inte ansvar för något annat än sin vinst. De utarmar Sverige genom att lägga ner den ena industrigrenen efter den andra och flytta dem till låglöneländer. I en ständigt pågående flyttkarusell flyttas fabriker dit där de lägsta lönerna och sämsta miljökraven finns för tillfället. Med hjälp av den ojämlika frihandeln kan de multinationella företagen styra världen och tvinga länder att bjuda under varandra i en tävling mot botten, med lönesänkningar, statlig skuldsättning, avregleringar och privatisering av varje samhällssektor. Allt för att företag ska välja att investera i just deras land. Detta skapar stora politiska och sociala motsättningar både i och mellan länder.
På en jord med begränsade resurser är ett ekonomiskt system som kräver ständig tillväxt en omöjlighet om vi vill att kommande generationer ska kunna leva bra. Ett system som gör slut på råvaror, som förstör jordar och hav och dessutom är oförmöget att hejda klimatkrisen hör hemma på historiens soptipp.
Eftersom kapitalister inte kan samarbeta och hushålla med resurserna blir konkurrensen om marknader och råvaror allt hårdare. Krigen i Mellanöstern handlar om kontrollen över oljetillgångarna, i Afrika om kontrollen över råvaror och jordbruksmark. Mellan Kina och USA - EU skärps motsättningarna snabbt. Krigshetsen mot Ryssland förgrovas alltmer. Krigsindustrin blomstrar eftersom världen rustar, inte minst Sverige.
Istället för att vara en röst för fred och demokrati anpassas nu Sverige till Nato och är även med och bygger upp en EU-armé för att kunna försvara svenska kapitalägares intressen, var helst i välden de hotas.
Så är läget och ingen bör därför hysa några illusioner om kapitalismens natur – det är ett system som bokstavligen är berett att gå över lik för att uppnå sitt syfte: maximal profit.
